sawiie

I en förfallen lägenhet i Londons mittpunkt, över Mr. Carter’s apotek bodde en man vid namn Todd, Todd Seyer. Han var en helt vanlig man i 19 årsåldern, han hade svart lockigt hår och smutsbruna ögon. Hans ansikte var för alltid satt i ett stelt smärtsamt uttryck som matchar den ljusa huden. De mörklila skuggorna under ögonen förstärker nästan känslan av död när man kollar in i de uttryckslösa ögonen. Och hur vet jag det här? Det är en lång historia …

TODD SEYER

Det var 2 grader och ett tjockt grått täcke vilade över staden London. Jag var på väg till Claire’s, en matbutik som låg cirka 600 m från min lägenhet. På vägen dit såg jag … Chloe. Chloe var den vackraste kvinna staden hade, hon hade midjelångt hår, blont. Isblåa runda ögon och en slank medellång kropp. Som jag sa, vacker. Men vem var jag, jo ingen. Hon hade ju självklart redan någon hon hade kär, Charlie Andersson. Rik familj, behöver jag säga mer?

"Mr. Seyer!", sa Leylie som precis dykigt upp framför mig.

"Jag trodde väll att du skulle dyka upp idag, du har inte varit ur din butik sen i måndags." Leylie var tre år yngre en mig själv, tjockt fylligt mahogny färgat hår, gröna ögon kanske lite för smala läppar. Men hon var söt … Men också väldigt virrig.

"Leylie, trevligt att se dig." Hon log, lite väl trevande och ivrigt för att få ett leende tillbaka.

"Todd, vad är det?" Hon gav mig en oläslig blick innan hon fortsatte.

"Du verkar lite nere.", sa hon.

"Nejdå, jag mår bra. Men nu ska jag ner till Claire’ s, vi får prata mer senare." Hon log och vände sig sedan om för att gå ner mot Carter’s apotek. Inne i butiken var det få personer, jag tog det jag behövde och gled snabbt ut genom dörren. Den här gången han jag gå hem utan att stöta på Leylie, en lättnad som sagt. Min lägenhet var inte ändrad någonting sedan 1700-talet. Samma randiga tapeter, trägolv och gula spetsgardiner. Den enda skillnaden var möblerna jag tagigt med mig, en sunkig soffa, en vanlig säng, ett skrivbord. Och speciellt, mitt staffli. Måla var min passion. Den enda glädje i mitt liv.

Som alltid var det aldrig någon som kom och bad om en tavla så jag blev väldigt förvånad när Cathrine steg in.

"God dag Mr. Seyer" Hon log, ett ärligt leende.

"Cathy, vad för dig hit?", mumlade jag.

"Åh, inget speciellt, jag tänkte bara beställa ett par tavlor"

"Jaha … Ska du göra något speciellt med dem?

"Nja jo, Chloe och Charlie ska ju gifta sig och de ville gärna ha ett par vackra tavlor på väggarna, kanske på någon stad i Europa?", sa hon.

Hu. Självklart. "Någon speciell stad?", mumlade jag.

　

"Jag tänkte på Sassetta, i Italien."

"Och hur ser då Sassetta ut?", sa jag och himlade med ögonen.

"Öh jo, jag tog med mig ett par bilder … Kan du måla av dem?"

Jag låssades tänka efter en stund. "Ja, jo det borde gå."

"Tack! Då ses vi väll?"

"Jo det gör vi", mumlade jag, nästan ohörbart.

Sassetta var vacker, klassiskt på något sätt. Tegelhus, träd, jo som en vanlig stad. Gifta sig? Jo det var ju kul för dem! Men jo, tavlorna ska jag göra … det är inte ofta man har kunder så varför inte? Nej … Usch. Jag är så tråkig att jag inte ens står ut med mig själv. En tur på stan kanske? Jo visst.

Den mulanda dagen höll i sig, redan in på kvällen. Jag antar att klockan var cirka 10 på kvällen. Jag var inte så uppmärksam så jag blev inte förvånad när jag kände att jag krocka in i någon. Jag kollade upp och såg henne. Hennes vackra gyllene hår låg i lagda lockar ner på ryggen och hon bar en lång blekrosa kappa.

"Oj, förlåt.", sa Chloe.

"Nejdå, Det gör inget…" Jag blev stum. Det var väll första gången jag verkligen såg hennes ansikte, och jag var fast.

Hon log, som om hon hade hört vartenda ord jag sagt.

"Hallå? Mr. Seyer antar jag att det är?", mumlade hon.

"Ja, jo det är, hm, jag. Ms. Reth … antar jag?"

"Vad sägs om att jag kallar dig Todd, och du kallar mig Chloe?"

"Som gamla vänner då?"

"Ja, precis", sa hon nonchalant. Jag himlade med ögonen och ryckte på axlarna.

Hon började pilla frånvarande med en lock av sitt hår. "Vill du ta en kopp kaffe?",

"Jo, men kanske senare … Oj gud, klockan är mycket, jag måste gå", sa hon medans hon lätt trippade iväg mot stadshuset i ett par lätta klackar. En fröjd för ögat, helt klart. Nu var det bara jag kvar, på gatan.

Innan jag steg upp för trappan öppnade jag brevet jag fått från mina föräldrar. Usch … kan de kanske inte bara lämna mig ifred? Mina föräldrar skulle inte kunna godkänna en flicka om hon inte var från vår sida av Storbritannien. Jag var faktiskt redan trolovad, med en vacker flicka från Scottland, Sahra. Svart, kort, spretigt hår. Stora chokladbruna ögon, fylliga läppar och blek som ett lakan. Men usch … det fanns ingen kemi mellan oss, inget som liknade det jag kände för Chloe. Över detta faktum började jag skratta hysteriskt tills mina ögonlock stängdes och jag somnade.

Tidigt nästa morgon gick jag genast ut i staden, det var vacker väder till skillnad för alla andra dagar som brukade vara gråa och regniga.

"Är det senare nu?", Jag hajade till och kollade upp, rakt in i de isblå ögonen.

"Jo, ja … kanske det", Jag kollade generat ner i marken och hoppades att hon inte såg att mina kinder blossade upp i en röd färg. Men jag vågade lyfta blicken och såg blodet rusa upp och lägga sig i ett täcke över det vackra ansiktet.

"Ska vi?", sa hon och höll upp sin hand, en tydlig inbjudan. Jag stirrade på den tills hon förläget sänkte den.

Hon såg ut som om hon skulle börja gråta. Jag såg fåraktigt på henne tills hon istället brast ut i skratt, precis innan hon svimmade i mina armar…

Fortsättning följer..