Början av..?
"Alicha Burks, 15 år, brunt hår och medellång. Sågs senast på ett läger i norra Oregon utanför staden Astoria", sa jag och gjorde en paus innan jag fortsatte. "Nu har det hittat fler lik. Elie Andrew, 13 år. Blond, kort och hon sågs senast precis som Alicha på lägret" Jag lyfte blicken mot mina kollegor som satt på rad vid mitt kontorsbord.
"Vad tycker ni? Ska vi ta det?", sa jag. "Det är väll mer att forska över en ett en ett stulet playstation?" Jane tog genast min sida. "Jag håller med Trisha", sa Mark och log mot mig.
"Okej, vi är med", mumlade resten. Jag slog upp i ett triumferande leende.
"Det är bara tre ungdommar som överlevde lägret. Heidi och Leah Reth och Stephanie Clark. Inga likheter förutom att Heidi och Leah är syskon. Så om vi vill veta mer borde vi prata med dem" Jag lyfte ett frågande ögonbryn.
"Okej, kontakta dem då", sa Mark och reste sig och gick ut genom dörren.
"Jag det ska jag", muttrade jag, nästan ohörbart.
Dagen efter gick bättre. Heidi, Leah och Steph gick med på att träffa mig. "Steph, Leah, Heidi?", sa jag med den vänligaste röst jag kunde.
"Kan ni berätta eran syn av fallet?"
"Jag kan", sa den svarthåriga av dem som jag registrerade som Leah. Hon hade kort spretigt, svart hår och mjukt guldbruna ögon. Stephanie hade brunt axellångt lockigt hår och lugg, mjukt svepande över pannan och klara isblåa ögon. Heidi hade platina blont, långt rakt hår. Hennes ögon var gröna, en matt färg. Heidi och Leah var helt olika trots att de var syskon. Jag stannade med blicken på Steph, hon såg det och stelnade till. Hon såg skyldig ut på något sätt. Som om hon tänkte göra något hon visste hon skulle ångra.
"Leah, ska du börja?", frågade jag.
"Jo, visst", svarade hon.
LEAH RETH ¤
Vad ska jag säga? Mina minnen var suddiga, något jag helst inte delar med mig heller. Jag ville inte minnas de råa morden av mina närmsta vänner. "De", alltså myndigheterna, polisen och alla de andra som la ner undersökningen för att vi inte ville prata med dem. Fast nu hade vi en möjlighet. En möjligthet att fånga mördaren.
"Leah? Hur är det?", sa Trisha. Jag hajade till. Jo, just det. Jag måste berätta. För våran skull.
"Jo, ja det kan jag. Skulle vi kunna gå till ett annat rum?" Jag kollade upp. "Något mer privat?"
"Jo, det är klart", sa Trisha, ett fejkat leende slog upp på hennes läppar.
"Okej, vill du börja?"
"Jag klarar det här eller hur?", viskade jag.
"Ja det gör du" Fick jag till svar.
Jag andades ut, okej, jag klarar det.
"Det var i Juli, den sjunde.."
Fortsättning följer...
"Vad tycker ni? Ska vi ta det?", sa jag. "Det är väll mer att forska över en ett en ett stulet playstation?" Jane tog genast min sida. "Jag håller med Trisha", sa Mark och log mot mig.
"Okej, vi är med", mumlade resten. Jag slog upp i ett triumferande leende.
"Det är bara tre ungdommar som överlevde lägret. Heidi och Leah Reth och Stephanie Clark. Inga likheter förutom att Heidi och Leah är syskon. Så om vi vill veta mer borde vi prata med dem" Jag lyfte ett frågande ögonbryn.
"Okej, kontakta dem då", sa Mark och reste sig och gick ut genom dörren.
"Jag det ska jag", muttrade jag, nästan ohörbart.
Dagen efter gick bättre. Heidi, Leah och Steph gick med på att träffa mig. "Steph, Leah, Heidi?", sa jag med den vänligaste röst jag kunde.
"Kan ni berätta eran syn av fallet?"
"Jag kan", sa den svarthåriga av dem som jag registrerade som Leah. Hon hade kort spretigt, svart hår och mjukt guldbruna ögon. Stephanie hade brunt axellångt lockigt hår och lugg, mjukt svepande över pannan och klara isblåa ögon. Heidi hade platina blont, långt rakt hår. Hennes ögon var gröna, en matt färg. Heidi och Leah var helt olika trots att de var syskon. Jag stannade med blicken på Steph, hon såg det och stelnade till. Hon såg skyldig ut på något sätt. Som om hon tänkte göra något hon visste hon skulle ångra.
"Leah, ska du börja?", frågade jag.
"Jo, visst", svarade hon.
LEAH RETH ¤
Vad ska jag säga? Mina minnen var suddiga, något jag helst inte delar med mig heller. Jag ville inte minnas de råa morden av mina närmsta vänner. "De", alltså myndigheterna, polisen och alla de andra som la ner undersökningen för att vi inte ville prata med dem. Fast nu hade vi en möjlighet. En möjligthet att fånga mördaren.
"Leah? Hur är det?", sa Trisha. Jag hajade till. Jo, just det. Jag måste berätta. För våran skull.
"Jo, ja det kan jag. Skulle vi kunna gå till ett annat rum?" Jag kollade upp. "Något mer privat?"
"Jo, det är klart", sa Trisha, ett fejkat leende slog upp på hennes läppar.
"Okej, vill du börja?"
"Jag klarar det här eller hur?", viskade jag.
"Ja det gör du" Fick jag till svar.
Jag andades ut, okej, jag klarar det.
"Det var i Juli, den sjunde.."
Fortsättning följer...
Kommentarer
Postat av: -
Bra :)
Trackback
